Lillan borde egentligen heta något annat, för liten är det sista hon är. Med oändligt mycket skinn på nosen skuttar hon sig glatt igenom livet, alltid beredd på kamp och lek eller på att pussas tills man storknar. Hennes enda bekymmer tycks vara att det inte går att leka med alla leksaker samtidigt och de stunder då hon i vaket tillstånd är stilla är extremt lätträknade. För mig är hon det yttersta beviset för att det kan bli precis vad man önskat sig, även om det inte blir som man har tänkt sig.